Hur föddes den napolitanska Sfogliatella?
Om shortcrust-versionen är en modern uppfinning, går den tillbaka till 1600. Dess ursprung finns i Amalfiområdet, närmare bestämt mellan Conca dei Marini och Furore. Liksom många andra desserter från Kampanien, uppfanns även denna av nunnor i kloster, närmare bestämt de av Nunnorna var dygdiga kvinnor som uteslutande ägnade sig åt bön och skötsel av trädgården, men den hade bara en synd:
Uppfinningen av denna oemotståndliga efterrätt beror på det faktum att med rester som finns kvar i köket skapar den en söt godbit gjord med en fyllning av ricotta, limoncello och torkad frukt: formen liknar en munkhuva. Tillagningen sker i ister och desserten förblir instängd i 2 århundraden inom murarna till det klosterklättrade klostret som fortfarande finns men som används som hotell.
Detta är den fiktiva versionen av födelsen av denna efterrätt, men vad är den verkliga historien?
Efterrättens legendariska ursprung
År 1818 tog konditoren, efter att ha fått reda på receptet, det till staden Pulcinella. Så började framgången för den mest kända och älskade av Så Pintauro uppfann inte Sfogliatella, han gjorde den bara känd och utbredd i det napolitanska området. Vi vet inte hur den ödmjuke konditorn från Via Toledo tillägnade sig receptet: vissa säger att han tvingar sin äldsta dotter att avlägga löften, medan andra säger att han fick det av en faster som var nunna i klostret Santa Rosa.
Men en volym av , kock av påven och den heliga stolen, går tillbaka till 1570, som talar om en dessert identisk med Sfogliatella fylld med ”biancomangiare”. Uppenbarligen var det inte den lombardiska kocken som uppfann receptet, utan han skrev helt enkelt av det i sin bok. Receptet på Sfogliatella var faktiskt redan känt i men smaken var helt annorlunda och var från början inte söt utan salt.
En kuriosa: det var konditorn Carraturo från Neapel som uppfann det eftersom många skar sig på grund av de mycket tunna arken av Riccia.
